Biggest loser...

........ började ju igår å jag brukar följa det.

Tycker det är intressant att se hur mycket man kan förändra en kropp under en viss tid.

Å andra sidan är det ju kanske inte så hälsosamt att börja idiotträna 8-10 tim per dag när man bär på 150-200 kg kroppsmassa.

Men jag har aldrig blivit så illa berörd, så in i själen ledsen för de som är med som i år.

Att se en ung kille på bara 17 år som väger 150 kg gör ont i själen....

Överhuvudtaget i år så är dom tyngre än nånsin å det gör mig så ledsen för deras skull.

De här är inga personer som mig, som är lite lätt överviktig för man äter lite för mycket ibland å tränar lite för lite.

Här är det flera som har en gravt matmissbruk, som konsumerar såna mängder mat att de nästan hamnar i koma.

Kruxet med matmissbruk är ju att man måste äta till skillnad från alkohol å andra droger.

Att maten då blir nåt att kämpa emot måste vara hemskt.

Men när man gått ner så ska man ju kunna hålla det oxå å det är inte så lätt...

Finns ju 2 återvändare som är bevis på det.

Michael S som stod i finalen 2012 å kom på andra plats å Bartosz som tog hemmapriset 2014.

Igår vägde Michael 20 kg mer än när han började Biggest L 2011. 

Tyvärr inget ovanligt fenomen, dels är det psykiskt, att man tar till mat för att döva nåt, dels en ren kroppslig fenomen, att kroppen hela tiden strävar efter att bli lika stor igen.

Jag har för lite kunskap för att gå in på det i detalj, jag har ju inte varit uppe i en sån viktklass.

Men jag har varit rejält överviktig en gång å aldrig mer....

Då hade jag ett BMI på knappt 29, idag ligger jag runt 26.

BMI är oxå omdiskuterat men för en medelålders kärring som mig som är relativt otränad så stämmer det rätt bra.

Slightly overweight som vågmaskinen på gymmet sa (som om jag inte visste det...)

Jag är livrädd för att komma till den punkt då man tappar kontrollen över vikten.

Inte för att man inte passar in el för att normen säger si el så utan för min egen del.

Livet blir betydligt enklare som hyfsat normalviktig, vad det gäller det mesta i mina ögon å det är min åsikt.

Hur bra det sen är att börja träna så stenhårt med sån kroppsvikt med tanke på knän, höfter, hjärta, det får experterna avgöra.

Programmet är omdiskuterat men visst är det en chans få förunnat att få en sån chans.

Men med tanke på att flera återfallit så undrar jag hur den psykiska backupen ser ut för dom.

Man får aldrig se varken kostinformationen dom får el den psykiska biten med allt vad det innebär.

Använder man mat att döva något annat, ångest el vad det än är så måste man ju ha  den psykologiska biten oxå annars blir det likadant igen.

Eller att dom får hjälp att skaffa den backupen på hemmaplan när vardagen återkommer för det är då jobbet börjar på allvar.

Vad jag INTE gillar i programmet är att dom kan vinna pluskilon att ge till nån annan.

Jag tycker rent ut sagt det är för jävligt.....

Dom kan få andra förmåner men att straffa nån annan med extrakilon tycker jag helt åt helvete....... 😡

Den som går ner minst ska åka ut, inte för att nån annan kan lägga på pluskilon som man inte själv har lagt på sig.

Jag vet precis vad man ska äta å inte äta, hur man ska träna osv, ändå är man lite lätt överviktig.

För att jag gillar mat, tycker det är kul att fixa fina, goda desserter som är en guldkant i vardagen.

Att påstå att socker är gift går inte hem hos mig, sen finns det personer som är mer känsliga för det.

Det är att hålla balansen mellan det nyttiga å guldkanten i vardagen.

 

En utbrändhet i botten som gör att jag orkar inte träna så mycket som jag skulle vilja.

Den extra energin jag hade förut finns inte längre, tar jag slut så tar jag slut.

Idag har inte varit en bra dag matmässigt.

Jag åt frukost kl 7, fil, müsli, en macka, 2 kokta ägg.

1½ macka vid 11.30, 2 knäcke med ost runt 16.30 å omelett med svamp, tomater å avokado kl 20.15.

Så det för lite mat men idag var ingen bra dag varken energimässigt el psykiskt.

Jag åkte hem, la mig för att vila, somnade å sov nån timme.

Vaknade å frös nå grymt så jag är nog inte helt ok utan nåt som stör i kroppen.

Men jag har släppt att ha dåligt samvete för att jag inte orkat träna idag, det tar jag på torsdag om jag har mer energi då.

Å andra sidan har jag svårt att "slösa" bort en eftermiddag-kväll på ingenting när jag kunde tränat, kunnat gjort nåt annat vettigt iaf.

Å andra sidan orkar man inte så orkar man inte men jag har svårt för det...

Men att bli knäckt av dåligt samvete blir jag inte längre så det är en förbättring iaf.

Jag försöker iaf att optimera chanserna att må bättre rent fysiskt, mår man bättre fysiskt så mår iaf jag bättre psykiskt oxå.

Här väger jag som mest, nästan 81 kg

En tandlös italienska till vä å lill-loppan i knät som fyller 20 nästa lör 💕

 Som smalast...

Sådär en 62-63 kilo för 8 år sen..

Jag hade dubbelt boende, höll på att flytta till lägenheten å ett jävligt struligt privatliv..

 Kortet tagit sent i höstas men ger väl en bild av vikten idag.

Lite för mycket men i det stora hela hyfsat ok.

För mig är det inget alternativ att vara överviktig.

Vissa personer har gjort det till sitt kall att motverka bilden av det smala idealet å det är väl bra på så vis, att det finns många OLIKA former.

Men att må dåligt bara för att vara kärringen mot strömmen övergår mitt förstånd.

Läste ett inlägg igår av en känd bloggare som hetsar enormt mot "det smala idealet", hur dåligt hon mådde att hon många ggr velat ta livet av sig osv..

Om man nu mår så dåligt att bryta mot normen så varför gör man inget åt det??

För tänk om det är så att man mår dåligt psykiskt för att kroppen mår dåligt av den kraftig övervikten som är i hennes fall??

Att allt kanske inte beror på omgivningens uppfattning å hur det påverkar henne psykiskt utan att det är kroppen som protesterar.

Mår man bra är det en helt annan sak men att må dåligt för att man inte ska va som alla andra är för mig obegripligt.

Ett är säkert är att det kommer vara ett ständigt pågående diskussion som man kan vända å vrida på länge.

HA EN BRA KVÄLL !!!