En sen kväll...

. har det blivit. 

Jobbade 1 tim längre för det var mycket folk.

Hämtade lilla Hjärtat o sen har vi varit ensamma hemma.

Det är tomt o tyst, ingen som ringer...

Ingen hälsar på.....

Ingen trygg famn att landa i efter jobbet..

Ibl undrar jag om jag har fattat att han verkligen är borta..

El om jag stängt av för att jag inte orkar sörja mer...

Den lilla energi jag har måste gå till jobb o barn i den mån de är hemma.

Ibl fylls jag av en isande känsla att jag faktiskt aldrig mer få krama honom, se honom, röra honom....

Varför var vi inte unnade den lyckan till slut??

Imorrn är det hans födelsedag..

Det skulle blivit hans 53e..

Jag drömde om honom inatt, mobilen ringde o det var hans nummer...

När jag svarade sa han -Hej gumman, vad gör du??

-Men det kan inte stämma sa jag, du finns ju inte längre..

-Äh, det blev bara lite fel, det stämmer inte....

Jo, tyvärr gör det det.....

Imorrn är jag ledig, vi skulle ju fira hans födelsedag..

Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom dagen.

Varför fick vi inte vara lyckliga till slut??

Vem tyckte inte vi var värda det??