Tack...

.. till er alla för alla vänliga ord.

För stöttande i sorgen o många, många tankar......

För alla telenummer jag fått att ringa om jag behöver...

Utan er hade jag gått under vid det här laget.....

Jag vet inte hur jag ska orka vidare men jag måste för mina barn.

Jag vet inte hur jag ska kunna ge mig ut på dansgolvet igen utan att förgås av minnena vi haft på dansgolven, det var ju där vi träffades för snart 5 år sen...

Fast vad han sa så hade han "spanat" in mig i ett år vid det laget när jag jobbade på macken.. *L*

Hur jag ska orka att inte få känna hans styrka han utstrålade..

Hans värme...

Hans starka armar som ibl nästan knäckte revbenen när han kramade mig... *L*

Trots en del svek genom de sista 3 åren så har vi hittat tillbaka till varann för passionen var starkare än jag/vi nånsin känt för nån annan...

Att inte få höra han säga hur vacker jag är, det sa han ofta, ofta, ofta...

Hur gott jag doftar...

Hur mycket han älskar mig.....

Att inte få se hans nummer på mobilen  o när jag svarade

-Hej gumman, vad gör du??? *L*

Jag vet inte om jag vill-orkar-kan se honom idag....

Den levande, starka mannen som kramade om mig i tors eftermiddag när han gick vill jag minnas sån.. Men jag vill oxå ha få ett sista farväl så jag vet inte...

Jag åkte till exmaken o kramade om mina barn igår, dom var ju här när jag fick beskedet.

Jag bara kvedskrek NEJ, NEJ, NEEEEEJ......

Dom får välja om dom vill vara hos mig el pappa, jag förstår om dom tycker det är jobbigt när jag är så lessen.

Men dom får heller inte känna sig bortstötta av mig i all sorgen.

Jag ringde hans fröken/hennes mentor igår så de vet vad som hänt, jag vet inte om dom vill vara med på begravning, det får dom avgöra själva.

Jag ringde dottern i Italien igår, min syster gav henne beskedet i lör kväll ö telen, nu är det jobbigt hon är så långt borta. Hon är så lessen, så lessen, dom tyckte om varann så mycket.

Han såg fram emot att få fortsätta följa dom genom livet liksom jag att få följa hans barn fast dom är vuxna o hans lilla barnbarn A.

Men det brydde sig inte Döden om, den bara kom o tog honom.

När det är som vackrast o vi var som lyckligast så kom den o tog honom från mig/oss.

Jag har slut på tårar, på känslor.

Jag orkar inte ens vara förbannad, jag får honom inte tillbaka.

Jag bara hör ekot av C's ord 

-Pappa är död...

Pappa är död....

Pappa är död....

Han avskydde all offentlighet (så förlåt älskling att jag går emot dig) men jag vill ni får se EN bild av oss....

Min Anders 1959-2012