Annika Östberg del 1


"Ögonblick som förändrar livet.."

Jag var ju på hennes föreläsning med ovanstående rubrik igår på Kalmat Teater.
Det var 1a gg på 20 år som teatern var helt fullsatt sånär som på en sittplats.
I snitt har dom 60-70 pers på sina föreställningar.

Det började med att hon var en dryg timme försenad.
Under den tiden hade dom blixtinkallat Ingemar Berndtsson, en myyyycket välkänd, lokal revyräv o skådis.
Han underhöll med lite allsång, skrönor, historer, dikter o slagdängor.
Allt fr Cornelis, Balladen om myran, till Povel, Evert Ljusberg mm.

Strax ef kl 20 gjorde hon entré.
En mycket mild, lågmäld kvinna.
En ung man bestämde sig för att avsluta sitt liv framför tåget hon satt i.
Hon berättade att hon hörde när det dunkade till 3-4 ggr under tåget o att hon då trodde det var is som släppt men det var den unge mannens kropp.

Hon berättade om alla de av hennes vänner som inte heller hade orkat o valt att avsluta sitt liv i förtid men hon hade aldrig kommit till den yttersta punkten utan stoppat innan det absolut sista hoppet släckts.
På nåt vis orkat leva vidare trots allt...

Hon föddes i Hässelby i Sthlm av en ensamstående mamma -55 (ev 54).
När hon var barn så var hon som så många andra på 60 talet ett nyckelbarn.
Hon berättade hur hon åkte både tunnelbana o buss till mormor o morfar o då var hon inte gammal men det gick ju då på tidigt 60 tal.
Hon fick en grundtrygghet trots allt som hjälpte henne mycket genom livet.

En dag så hoppade hennes mamma in för en kollega som var sjuk, hennes mamma jobbade dels som flygvärdinnan på SAS o på Grand Hotel med resetjänster.
Där o då förändrades livet för henne..
Det var där o då som en amerikansk man klev in genom dörren o fattade tycke för hennes mamma.
De började umgås o till slut så gifte de sig o bestämde för att flytta till USA el som hon sa, Amerika som man sa på den tiden.

Dom kom till Missouri, han var rik o hade flott villa.
En enorm omställning för både hennes mamma o för henne själv.
Fr 2an i Hässelby till flott villa i Amerika.
Hennes man var VD för ett kemikalieföretag.
Dom satte henne i en mindre privatskola för de trodde hon lättare skulle kunna anpassa sig men det gick inte som dom trodde.
Där var de rika tjejerna, där man skulle ha "rätt" märkeskläder, gå på "rätt" aktiviteter, gå på "rätt" klubbar mm.
Hon var som hon sa, alldeles för lång, alldeles för blond o pratade konstigt.
hennes vänner blev de som vägde lite för mycket, hade lite för mycket finnar osv.
En kväll skulle hon ha pyjamasparty, en stor sak på den tiden.
Hennes styvfar ville granska gästlistan innan o när han upptäckte att en av tjejerna var afroamerikan fick hon 2 val.
Ställa in el ringa o ta tillbaka inbjudan.
Hon valde det senare o där o då, då hon sökte stöd hos sin mamma o inte fick det, hon litade ju blint på sin man, att han visste bäst, då försvann allt mellan mamma o mig sa hon.

Hon träffade en kille som var trummis i ett rockband, han gav henne uppmärksamhet o dom bestämde sig för att rymma till San Fransico.
Han var 24, hon var 13.....
Detta var -68 o San Fransico var väl meckat för flowerpowervågen med allt vad droger hette.
Då tog man droger för att komma i kontakt med sitt inre.
Väl i SF insåg hennes pojkvän att han var en alla andra o han drog hem igen men hon stannade kvar, hon hade hittat en gemenskap.

När hon gick längs gatan en dag kom en kille på en HD o hon frågade om hon fick åka med.
Han var knarkare o gick på LSD, fick ta heroin för att komma ner som hon sa.
Hon tjatade till sig sin 1a sil med heroin o det blev ögonblicklig förälskese, allt som hänt försvann med heorinet. Hon är en av ytterst få som blir fast ef 1a silen, det brukar ta ett tag innan kroppen kräver mer men för henne räckte en sil.
Hon tjänade pengar för bägge med att strippa för gamla gubbar på nedervåningen där dom bodde.

Hon var 15 år när hon blev gravid, insåg att hon kunde föda ett knarkberoende barn så hon åkte till en avlägsen plats hon visste att hon inte kunde ta sig ifrån, slog upp ett tält o avtände på egen hand.
Hon var där 1v- 10 dagar.
En dag i juni -70 födde hon en son hemma omgiven av några vänner, hon gav honom namnet Sven, Gustav ef hennes älskade morfar.
Det var det närmaste namnet som sa, -Jag är SVENsk..
På morgonen tog hon ut honom för att visa honom soluppgången o lovade att aldrig svika honom som hennes mamma gjort.

Tillbaka i SF så tog det inte lång tid förräns heroinet var tillbaka. 
Hennes pojkvän tyckte hon kunde tjäna ihop pengar åt dom men nu räckte det inte att strippa för gamla gubbar, nu skulle varan levereras.
Ett mycket uträknat system i SF på den tiden, med gathörnsystem med hallickar o tjejer.
Hon fick hela tiden gå o gå till nån plockade upp henne.
Sonen lämnades hos en barnvakt, hon tog heroin innan kunden kom.
En kund föreslog hon skulle skaffa en telefon så dom kunde ringa henne så hon skaffade nog 1a call girl servicen innan ordet ens var uppfunnet.
Tiderna blev lite bättre med det, lite mer pengar.
men en dag när hon sköt in en sil när Sven sov på sängen (trodde hon..) fick hon se honom plocka upp en penna o trycka sig sig i armen som han sett mamma göra.
Där o då bestämde hon sig för att det inte gick längre.

Hon hade ju drömmen om the surburbiaUSA, förortsdrömmen.
Hon hittade en snäll man o fick det liv hon drömt om.
Men en dag så blev räkningarna för många, hon hade varit ärlig o berättat sanningen för honom o han undrade om hon kunde ta hand om dom..
Å det gjorde hon på sitt vis...

1980 så ringde hennes mamma, hon hade skilt sig o ville träffa Sven.
Hon åkte till hennes med Sven o bad en väninnan titta till huset o mannen med disk o tvätt osv o det gjorde hon ordentligt.
Han lämnade Annika för den andra kvinnan, tog rubbet, precis allt av deras hem. 
Bilar, möbler, konton, precis allt.
Åter ensam med Sven så började hon sila heroin igen.
Bestämde sig för att lämna honom hos sin pappa som blivit ren o hade ordnat boende.

Hon träffade en langare på en fest han knarkade inte själv men sålde ju.
Hon blev avstängd fr metadomprogrammet hon gick på då, hon visade ju positivt resultat.
Hon plöjde igenom hans briefcase med knark av alla dess sorter.
Hon erbjöd sig att börja sälja sig igen för att få pengar men han sa nej, ingen annan skulle kladda på henne.

Hon köpte grejer på checkar utan täckning o sålde vidare.
Hon hade kommit över ett bra parti kött men det uppstod tjafs om varans värde o det slutade med att hennes pojkvän sköt den mannen, Joe, för ett värde på $200...
De insåg att de måste fly...
Mexico??
Canada??
Men innan dom gjorde det ville hon se sin son en sista gg, hon insåg att dom var lysta för mord o förmodligen aldrig skulle se honom igen.
Det tog 12 tim att köra dig, väl framme var hon så stenhög bortom vett o sans att hon hittade inte dit, varken gata el område, ingenting.
De körde på småvägar ute i mörkret o fick punka på bilen.
Hon bestämde sig för att kliva ur bilen o gå för att leta ef sonen.
Hon insåg dock ef ett tag att det var ingen idé så hon vände tillbaka till bilen o då stod en polisbil där.

Fanns inget hotfullt, inga handklovar, inget vapen, ingenting..
Hon böjer sig fram i bilen för att försöka hitta adressen till sonen o ge till polismannen som ville hjälpa dom när hon plötsligt hör ett skott o ser mannen segna ner.
Han hade vänt tillbaka till polisbilen för att hämta verktyg för att försöka hjälpa dom när det slog slint i huve't på pojkvännen som sköt honom.
Han hade nämligen suttit i fängelse i Turkiet i 4-5 år o själv lovat sig att aldrig någonsin bli inspärrad igen vilket hon inte visste om..
Hon berättade om tystnaden som blir när man varit med om nåt sånt.
Man tror man vet vad tystnad är men det vet man inte förrän man hört den tystnaden när ett liv släcks.
De blev gripna o häktade....

To be continued....
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Det var en mycket mäktig föreläsning.
Dum som jag var så tänkte jag inte på att hon kanske hade sina böcker med sig så jag hade ju inte pengar till det, hade varit roligt o haft en signerad bok av henne.
Många tankar i bilen hem.....

Idag är det vilodag fr gymmet.
Jag har förberett att baka portionsbröd så det ska jag ta itu med, det är lång jästid, 1-2 tim på dom o sen lite tvätt sen gårdagen oxå.

+3 o grått ute... :(
Jag vill ha VÅR !!
Jag vill slippa sjöstövlar, vill slippa kängor, vill smattra fram som en kulspruta på mina highheels stövletter.. :))
Men imorrn är det SISTA JANUARI!!
Sen e det iaf februari !!



HA EN BRA DAG !!!




Kommentarer

  1. Intressant med människors livsberättelser och märkligt också hur olika ödets lotter faller ut ...
    Vill också har vår, avskyr vintern med allt vad den bär med sig ... kallt, rått, blött och grått - fy farao!
    Ha en fortsatt bra dag!/Mormor

    SvaraRadera
  2. Maaaaammaaaaa, skriv meeeeeeeer!//Erica

    SvaraRadera
  3. Smattra fram e lite svårt här i min skog men längtar efter våren ändå.
    ha de Fia

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg